Vet inte hur många inlägg jag skrivit dom senaste dagarna fast jag inte publicerat dom. Jag famlar runt i mina tankar och letar efter svar på olösta frågor. Jag försöker verkligen vara glad, men någonstans är allt så fel och det gör ont.

Igår åkte jag och mamma till veterinären i Vimmerby, vill helst bara glömma hela dagen. För det är sånthär som gör ännu ondare. Men John-john fick sin 12-veckors vaccination och han tyckte det var lite farligt. Men det gick över ganska snabbt när jag tog fram hans leksak. Jag hatar HATAR hatar mig själv för vad som hände med Sonja, ni säger att jag inte ska lägga skulden på mig. Men det är och kommer alltid att vara mitt fel.

Och jag ångrar allt, mitt handlande den där dagen. Jag gör verkligen det. Men värst av allt försvinner inte bilderna i mitt huvud utan fortsätter att komma och plåga mig jag får andnöd och känner bara för att långsamt försvinna. För det som har hänt går aldrig att förlåta, jag gråter bara jag tänker på det.

Jag är nog och har blivit riktigt orolig av mig efter allt som hänt, och även hur jag själv betett mig när jag bodde hemma. Jag är ledsen att jag så många gånger sårat er allihopa, och jag önskar ni aldrig hade behövt se den sidan av livet som jag visade er. Jag önskar att ni inte hade behövt lida för mina misstag och mina vägar jag gjorde.

Det är kanske därför jag känner så jävla starkt nu förtiden, jag är tjatig och kanske lite mammig när det gäller er allihopa, och framför allt när det gäller mina syskon och det är framför allt först för att jag bryr mig om er, och även för att jag inte vill förlora någon i min familj. För ni är verkligen allt för mig, vi kanske inte står lika nära nu som när vi var små och vi har kanske inte så mycket gemensamt längre för alla går sina vägar här i livet. Men jag hoppas ni vet och tar åt er när jag säger att jag älskar er av hela mitt hjärta!

För det finns absolut inga bättre syskon än er två ♥