Har märkt att när allt kommer till kritan har jag verkligen ingen där hos mig eller för mig i Motala. Aldrig, jag klagar inte och jag vet att vissa speciellt två stycken hade gjort så mycket mer om dom bara hade bott närmare det vet jag.Tråkigt nog bor varken han eller hon hos mig men hade jag fått bestämma hade vi definitivt bott i samma stad.

Klart jag önskar mer än 3 gånger per dag om att mitt liv hade sett annorlunda ut, klart som fan att jag ångrar vissa saker som hänt under mitt liv. Klart jag saknar en hel drös med människor jag en gång kände och som kände mig. Det är solklart att jag ibland tänker tillbaks och bara vill stanna tiden och spola tillbaks år av ångestfyllda minnen. Jag saknar alltid saker som varit, och jag vet med mig själv om att jag säger att det var bättre för. Därför att det just va mycket bättre förr.

Jag saknar min familj något enormt uppe i Motala, det suger verkligen att vara långt ifrån. För jag är inte så ensam och svag som utan er, jag känner mig inte så liten och värdelös som utan er..

Ni får mig må bra, ni får mig känna mig som en del utav familjen. Att betyda något för någon är det finaste som finns och det känner jag oss er ♥

Nettan jag önskar verkligen med hela mitt hjärta att du hade brytt dig mer, för du sänker mig till botten gång på gång. Nu förtiden undrar jag bara vad i helsike jag gör här. I en stad där tårar blir fler än glädjeskutt. Jag har förstått poängen, jag ska inte fråga mer, jag ska inte be om din hjälp och framför allt aldrig mer ringa, skriva eller prata med dig om jag inte är fem steg ifrån dig. Jag lovar, precis som du lovade att alltid finnas där.

Jag klarar mig på egen hand, jag har aldrig påstått att jag varit stark. Men nu ska jag ge allt jag har.