we might fall in love

Inatt är natten då vi övergår till ett nytt år
och det ska bli det bästa året som jag levt i Motala, right?

jag hoppas det iallafall, ikväll ska jag, älsk o jonna spendera kvällen inomhus o tillsammans med film och min bästa vän ben&jerry glassen baked alaska!
Såklart kommer John-john också spendera sin tid framför tv.n med gegghundmat eller kanske ett äckelmärgben, vi får se.

Jag ska hursomhelst ta mig till Östenssons idag, innan det stänger. Tack!
Så får vi se vad affären har att erbjuda mig och mina ha-begär.

Känner mig förövrigt som en riktigt dålig människa, jag har inte betalat en enda räkning och om enbart några timmar är det den första januari 2011. Men jag skyller allt på mitt kära csn. Jag är aldrig sen med räkningar och detta förstör såklart mitt fina rykte, men åh andra sidan.
Vad betalar jag för? iskalla golv och drag i fönstrena, 18 grader varmt och iskalla element. Då gör det ingenting att det blir lite försenat. Men det är inte bara hyran jag har som räkning, jag har nog mest räkningar i hela motala nu känns det som.

Jag längtar till sommriga dagar och smält snö, för just nu vill jag inte vara sjuk en enda dag till!
Nu när jag inte skrivit här på så länge känns det som jag har ett helt liv att berätta för de som flitigt kollar in här lite då o då.

Fast jag har inte tid till att skriva av mig hela mitt liv idag o ikväll. För jag sitter just nu bara och väntar på att jag ska orka bege mig bort till Nettan. Och det orkar jag nog när som helst!

Mitt liv känns relativt bra just idag fast att jag bor själv i en lägenhet som jag bara vill spy på och trots att jag egentligen inte har en enda vän som jag umgås med sådär super ofta, Men jag säger inte att dem jag umgås med när jag väl umgås med någon inte är mina vänner. För det är såklart dom är. Men det händer så sällan att jag tappar bort mig själv mellan varven.

Ett råd till alla där ute, flytta aldrig ensam. OM ni inte älskar verkligen totalt är helt förälskade i tystnaden om nätterna och konversationer framför speglen med sig själv.
Okej nu överdriver jag lite, så farligt är det inte. Men ibland är det rätt så trist.
Eller rätt så ofta egentligen fast jag försöker förtränga det hela.

Nej nu ska jag inte skriva en rad till, Tack för mig o mina babblande meningar..






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback